Vägen till
Hundra Hymner
Kraften i att uttrycka ett par små ord...
Förra sommaren skapade jag en mapp i min dator, och jag behövde ge den ett namn. Spontant skrev jag in i det lilla utrymmet: "Hundra Hymner", i ett försök att vara litet poetisk i den lilla tiden och rummet som gavs.
Det är en ny psalmbok på gång i Sverige och det har gått ut en inbjudan till vem som önskar att inkomma med förslag. Jag tyckte jag borde skicka in någonting innan deadline till nyår och skapade mappen i det syftet. Jag började skrolla igenom en livstids försök av sångskapande, men hittade inte mycket användbart, efter rätt genomgående bearbetningar skrapade jag ändå ihop till circa 30 sånger.
Efter det insjuknade jag i Covid. Då förstod jag inte hur nödvändigt det skulle komma att visa sig för den process som skulle följa. För första gången i mitt liv fick jag en personlig och mycket handfast erfarenhet av hur skört livet kan vara och en påminnelse av vikten av att ta varje dag som en ovärdelig gåva.
Ingenting hände med mappen efter det, min tid slukades upp av omsorg om värdsliga saker.
I början av november drog jag så iväg på en resa som skulle ta mig först till Nepal och en Sång Safari där, sen via Sydafrika och min son Ralfs bröllop med Yasmine, för att landa i ytterligare en sångkurs på Gambias stränder.
Någonting hände i Nepal som är svårt att sätta ord på. Min ännu svaga post-covid kropp kunde tyvärr inte vandra upp för bergssidorna – men den kunde fortfarande dansa. I sång och dans, genom ett delande av natur och kultur med den svenska gruppen och det underbara nepalesiska folket i denna majestätiska omgivning lyfte min själ mot himalayiska höjder.
Och växte gjorde även en känsla av att vara havande med något, litet oklart vad.
Heading 5
"Berget höjer sitt mäktiga horn.
Blåser en lovsång med uråldrig ton.
Allt är stilla, tiden förbi.
Anden svävar klar och fri.
Vinden svarar med glädjerop,
viner kring vit vägg i gnistrande sol.
Allt tillhör alla, allting är mitt.
Freden råder i Riket Ditt."
När sångsafarin var över bokade jag in i ett litet rum i den underbara lilla staden Bandipur där vi befann oss, eftersom jag hade kvar en dryg vecka för mig själv i Nepal.
Nedanför min lilla veranda såg jag över en dal, ofta ovanifrån molnen...
Det var en sån underbar upplevelse: jag vaknade varje morgon ungefär vid 3-tiden och musiken och texterna vällde fram. Varje morgon på liknande sätt; som att sätta ut mina tomma kärl under natten och finna dem fulla nästa morgon. Helt utan ansträngning, i ett mottagande, i nåd. Jag behövde bara vara där, med mitt öppna hjärta som det tomma kärlet.
Från Katmandu, Nepal åkte jag till Kapstaden, Sydafrika och var plötsligt på väg upp till den namibiska gränsen.
...och bakom mig hade jag fortfarande 6000 meter av heligt berg upp till de obeskrivliga topparna som restes mot en klarblå sky.
På väg till Steinkopf vid den namibiska gränsen.
Till ödemarken, platt och bränt av en oupphörlig sols starka strålar, i mycket en motpol till det nepalesiska landskapet. Ändå var det inte en känsla av att gå från en extrem till en annan utan snarare att resa från ett hem till ett annat, en känsla av samma sak, av två perspektiv på samma enhet, två uttryck för samma verklighet.
Och min källa fortsatte att flöda, jag fortsatte spendera mina morgnar och dar med att samla upp sånger som fyllde mina tomma kärl.
Man behöver inte leta efter liv i öknen. Det finns överallt. Och varhelst en liten källa springer fram från underjorden finns ett överflöd av liv, rikt och ögonblickligt.
Jag bodde med en av mina äldsta sydafrikanska vänner, William Bowles och hans underbara familj. Vi har känt varandra i 45 år. I deras gästfria, musikaliska och spirituella hem kände jag mig fri att bejaka mitt behov av stillhet och tid för skapande, men även att tillsammans i glädje få dela minnen, musik och munterheter.
Efter Öknen; Havet!
Fair Scarborough;
Solen slocknar i Atlanten
Jag reste till Kapstaden, denna egna värld, som fortsätter att fascinera med alla sina många uttryck och fasetter, lika ombytlig som havet självt. VI hade bokat in ett hus i Scarborough, en liten plats uppkrupen på klipporna med utsikt över Atlanten, rätt långt ifrån storstadens puls och densitet. Fastän dagarna var fulla av glada bröllopsbestyr, umgänge med ny släkt och gamla vänner från när och fjärran, var nätterna och morgnarna ännu där för att låta mina hinkar fyllas och tömmas oupplåtligen.
Och så bröllop, och vilket bröllop!
Ralph och Yasmine under skyar av doftande rosblad från världens alla händer.
Sista stoppet; Gambia! Åter igen känner jag mig ödmjukt tacksam inför att få vistas i ett land där de fattigas glädje och generositet, deras vänlighet och omtänksamhet omger mig som ett stort, varmt och omslutande hav. Och mina hinkar fortsatte svämma över.
Gambian
drumfest
in the circle of life
Connecting non-verbally with a musical heritage so ancient you feel the echo, the re-percussion, of the big bang in your open palm.
Gambian Sunset
The sun sets – a glowing drum
snuffed out with a fizzle in the cool of the ocean.
När jag till slut återvände hem, i mitten av januari, låg hundra hymner prydligt inlagda i min mapp. Fyllda av metaforer om berg, öknar och hav, indränkta i nepalesiskt duv-kutter och pentatoniska skalor, sydafrikansk amakwaya-musik och brudmystik, med gambiska rytmer och de fattigas men stoltas glädje och tro.
De var skapade i liv levt i full medvetenhet om dödens realitet. Levt som om varje dag var den sista. Och den första. Den enda.
Allt finns där i sångerna; en reseberättelse i toner, ett konglomerat av rapsodiska skärvor formade till ett kärl av liv. Ett sökande efter Källan bortom alla berg, öknar och hav.
Men mer än någonting annat är det en samling som bär vittne om kraften i att uttrycka sin intention, om kraften i tron. Om hur små ord kan bli kött. Om att "set your intention" och sen inte göra någonting. Det är den svåra biten, att inte göra någonting. Att låta nåden fylla dina hinkar till brädden medan man tittar på, överväldigad.
Nu går resan vidare. Till den roliga delen, men också den litet läskiga delen. Delandet i förtröstan att livets vatten ska få fortsätta flöda och hitta fram till ställen där det kan bli till välsignelse. I en källa nära dig.
Hundra hymner; ett försök att vara litet poetisk i den lilla tiden och rummet som givits oss.
Var med i skapelsen!
Psalmboken "Hundra hymner" finns nu ute i handeln!
Och den första advent drar vi igång med den interaktiva presentationen! Du får gärna bidra! Mer info om det hittar du här!