Två män

Två män vill jag besjunga nu, att du dem möta må.
Den ene kunde vara du, den andre likaså.
Den ene ägde ingenting, den andre ägde allt.
Må du begrunda dessa ting, vår timlighets gestalt.

En herreman med svärd i hand och högmod i sitt bröst
beskådade sitt rika land och höjde nöjd sin röst:
”Tro inte jag med glädje gjort den plikt som Gud mig gett.
Jag har blott gjort vad jag har bort, förvaltat pundet rätt.”

Då kom där fram med stav i hand och klädd i vadmalsull
en dalkarl där i Romboland på väg för vägens skull.
På väg för vägens mjuka krök, på väg från stadens stoft,
på hemväg ifrån damm och rök till liljedalens doft.

När herremannen honom ser han tänker: ”Si på den!
Nu ska här skojas!” och han ler och frågar masen sen:
”Säg vet du vem som ägarn är till denna stolta prakt,
till slott och park, till säd och mark? Helt viss en man med makt!”

Mats ser på herrns barocka slott och skakar huvu’t sitt.
Men slottsherren han skrockar gott: ”Allt, allt du ser är mitt!”
Mats bugar djupt och gungande, men rak är själ och sinn,
när svaret kommer sjungande: ”Är himlen också din?”

Han skrattar till, ger herrn sin hand och går som förd till dans
av vägen hem mot himmelskt land, vars glans är redan hans.
Uppskatta rätt nu detta ting; hög är den pärlans halt!
Den ene ägde ingenting, den andre ägde allt!