Hundra Hymner

De fyra sista installationerna i vår serie av hundra hymner presenterar sångerna utifrån teman och inte utifrån placering i kyrkoåret som de tidigare. Och temat för detta häfte är gemenskap och glädje! Omslaget med engelsk titel och dansande människor i relief mot soluppgången ger kanske en bild av ett häfte fullt med ungdomligt pumpande gospel. Men temat rymmer alla möjliga genrer, i alla fall de som jag ofta återkommer till i min musikaliska referensram – klassiskt, folkligt, sydafrikanskt, malungskt, poppigt, jazzigt, reggae, visor, koraler… och det spänner över musik från hela livscykeln. Gemenskap och glädje kan uttryckas på många olika sätt och i många olika sammanhang. Kanske en eremitmunk har mer att berätta om gemenskap än många av oss som försöker navigera en värld där de sociala kontaktnäten i sina digitala former snarare snärjer än gläder, tänker jag. I alla fall så innehåller häftet inte bara sånger som uttrycker översvallande livsglädje utan även många meditativa sånger som visar att gemenskap kan uttryckas på många olika sätt, på olika platser och i olika perioder av livscykeln.

Först ligger “Du såg mig, Gud” en sång om allas vår första gemenskap, den med vår moder i moderlivet. Melodin är en adaptering från en av Schuberts pianokompositioner för fyra händer, och texten är en översättning från Eyvind Skeie. Sjung den med all den innerlighet den förtjänar och ni återanknyter åhörarna med sina första känslor av glädje och gemenskap. 

En vaggsång följer, ”Barnet vilar vid moderns bröst” och därefter en barnvisa, “Vi ska spela med änglarna”, där gemenskapens cirklar växer till familj och vänner.  Sången spreds i 80-talets våg av befriande sång från Sydafrika. Men i denna version har den fått en uppdaterad text, som i sin lilla detalj är relevant. Istället för att sjunga  “på andra stranden av Jordan” sjunger vi nu “på denna stranden av Jordan”.  Syftet med vår jordevandring är väl ändå att vi ska pröva änglavingarna redan här, åtminstone flaxa litet vid bokanten för att ana potentialen och de ändlösa möjligheterna med att röra sig obehindrat i ett annat element? Barnsången, som jag har mina bästa minnen av när den sjöngs som rörelsesång för och med vitala pensionärer, följs upp av ett par ungdomliga och litet mer “poppiga” låtar där glädjen delas och förmeras.         

“Together” och “Sisonke” har bägge redan sjungits en hel del i ungdomskörskretsar, kanske delvis beroende på att det finns fina inspelningar av låtarna att tillgå, med några av de finaste sydafrikanska och svenska artisterna i genren. Jag vill passa på att påminna om hemsidan www.peaceofmusic.com där ni, under “Hundra Hymner” kan hitta inspelningar på en del av materialet, och fler är på gång. Det finns även möjlighet att göra era egna – enkla men innerliga – och dela dem med andra via denna sida. Bägge dessa sånger har dessutom, som bra sånger ofta har, spännande historier bakom sig. “Together” kommer från Sydafrika men hittade hem och “reggaeifierades” i ett episkt möte i Bluefields, Nicaragua, bland ättlingar till afrikanska slavar som gjort upppror och befriat sig från sina bojor. Läs mer på hemsidan i “Notbutiken”! “När jag ger av min glädje – Sisonke” började som en enkel notutgåva av en “måltidssång”, med ständigt noll i kolumnen för sålda exemplar på avräkningarna. Men sen fick jag höra av en dagisfröken i Stockholm att detta var en favorit var bland barnen där. Det fick mig att ana att kanske hade denna sång ändå en potentiellt liv bortom dess mycket anspråklösa begynnelse.

“En Gud allting regerar” berättar också om bordets gemenskap. Jag går gärna tillbaka till min barndoms och hembygds rika vis-skatt och föreställningsvärld för att där hitta redskap för att kunna  transcendera den föreställningsvärlden. Bordet i denna sång är allas bord.  Här handlar det om en bön om enhet som överskrider religionens och konvenansens rågångar. Om att behöva gå in i religionens ord och föreställningsvärld för att befria sig från den.

“Allt har ett enda namn” söker också enheten och gemenskapen bortom orden. Ord är fantastiska, vilka oerhört små men kraftfulla redskap! Men det verkliga enheten kan ord inte skapa. Den enheten ligger bortom ords förmåga och domvärjo. Allt har en enda mening, allt har ett enda namn.

“Sommarens Gud”  handlar snarare om hösten än om sommaren, om livets höst och förberedelsen för en gemenskap och glädje som naturen inte kan skänka men peka mot.

I “Ovan där – I paradiset” blandas den sydafrikanska Amakwaya-stilen med vad förmodligen är denna körsångs upprinnelse: den amerikanska hymnen “By an by” eller “Ovan där”. I denna hymn, där Afrika, Amerika och Europa möts och försonas är det hjälpsamt med ett svångigt komp i en rytmsektion som kan hantera alla kontinenternas musikaliska bidrag. Sången inbjuder till handklapp, all-sång och rörelse. En sång som kanske många associerar till tältmöten, och kanske tältet är, med dess förknippning till mobilitet och uppbrott, rätta platsen för denna sång.

            Häftet avslutas som den börjar med en Skeie-text. Men “Du såg mig, Gud” från livet före livets början har nu nått fram till “Vi ska se dig, Herre Jesus”, en sång om livet efter livets slut, där texten parafraserar en av Uppenbarelsebokens mest kända texter. Cirklar sluts. Även om det inte var intentionen vid sammanställandet av detta häfte kan jag ana att man skulle kunna använda det inte bara som en källa att plocka enskilda låtar från, utan också som ett konsertprogram, i den ordning de ligger i häftet, som en gestaltning av en livsresas olika faser och uttryck.

Använd det som ni vill, men gör det kreativt och förutsättningslöst! Förhoppningen är som vanligt att sångerna ska ge glädje och gemenskap och möjlighet till reflexioner över vägen dit.

All lycka!