En visa vill jag sjunga   -   A song I'd like to sing

What is this video and this page all about?

During the Corona-pandemic Anders has withdrawn to "Äsisela" a "fäbod" in Malung, Dalarna province, Sweden. A fäbod is a small place in the woods where, in days gone by, people took their cattle up to the mountains to graze during the summers. A lot of beautiful music was created there to use for the herding, the social events and spiritual practices. It was mainly created by women who were the prime care-takers of the fäbod. Anders has during his time there assembled a collection of 12 local songs, mostly traditional but also newly written in the spirit and tradition of the place.

   During the course of 2 weeks these songs will be presented on facebook for anyone to record their vocal version of and share on fb.

   The project is open-ended, it could result in recordings based on the vocal contributions made by the participants, but there could also be concerts in relief as the restrictions caused by the pandemic are lifted and in gratitude and sorrow for those we have lost on the way.

Tuesday April 21

Day 1

Lyft jorden upp mot ljuset!   -

Lift up the Earth to the Light! 

Our first brave entrant in our song-circle: Anna-Karin Nytell Oldeberg. Thanks "AKO"!

Amanda: Here is my contribution: with no make-up and soft tights, untuned piano, two rugs and the children's toys on the floor.   

Wonderful, Amanda! That's when music is at its best. Because that's when you need it the most. 

This is a “bufärdsmarsch”, a song used to “buffra”, trekking in the spring with the cattle from the valleys up to the mountains and the summer pastures around the “fäbod”.


One of my earliest memories is a sunny spring-morning when somebody called from the kitchen: "Dansar Edvard is coming!” The intensity of the call made me leave everything and run down to the kitchen and poke my nose on to the cold window facing the ancient village road. There a sight I will never forget; Dansar Edvard with his cows and goats on the way to Arvsela, his “fäbod” up in the Dalarna mountains.


Yes, cows can fly and sheep sing and goats play the fiddle! That’s how I remember the unimaginable parade. But most of all I remember Dansar (“Dancing”) Edvard ; a small, energetic figure hopping higher than the calves and singing louder than all the mooing and chirping put together.


And all of a sudden it was over, but still not, like a dream you can carry with you for days, yes maybe your whole life, yet lasting only a moment in your sleep.

I also remember that cold windowpane against the tip of my nose. The memory of wanting to be on the other side, wanting to join Edvard and dance away with the calves in this crazy parade of life – no matter where it would take me.


I think that cold nose-tip has surfaced many times since. And maybe it is because of that disappointing feeling of not being part that time, that I have followed the muse of music, dance and song many times when it has called me out of the warm kitchen and beckoned me to follow down roads I never otherwise would have dared to tread.

Dansar Edward was for me a myth already as a three-year old. Growing up he became more of an original but still ordinary old man living down the road. One of many characters of the village. When I in my late teens started to realize what kind of neighbours I had grown up with and my interest in folkmusic surfaced I went to Edvard’s grandchild and my school-mate and asked if I could come and visit. Sure, fine, when? Well, how bout after returning from my trip? When I returned Edvard was dead and buried. That cold nose-tip feeling again…

Now Edvard has released his first solo CD more than 30 years after his death. He has been declared a cultural icon in folkmusic-circles and become a myth again.

Thank you for the music Edvard, and more so for teaching me to follow it no matter what!

If Edvard sang this “bufärdsmarsch” I am not so sure of, this one was Päbel Britta’s.

In my childhood music world this ditty must have ranked as absolutely rock bottom. It was the kind of song that came up when you wanted something really silly. The lyrics didn’t help either: “Ô ve ska ful ut ô stsäl rovär, rovär ô röttär, ô röttär ô kål.” -  "Let’s go out and steal cabbages and turnips."


The new lyrics “Lift up the earth towards the light" is, I guess, one way of trying to say "Let's lift up the cabbages" a bit more poetic. But it is also an homage to the old characters of our village Grimsåker, an attempt to try to lift up the ordinary, yet so extraordinary, characters and songs of my childhood.

But yes, it is still such a silly old song. And I love it for being just that.


Just like I do with Edvard.

Suggestions for rehearsal and performance: 

The song is made for and by movement and needs it to perform well.

Works fine as a procession in the beginning or end of any concert. 

If you have a good fiddler to lead let her also set the rhythmic and melodic

style for the singers to imitate.

The tempo should be "Andante" - at a walking pace.

The images....

that I use for this project will all come from Äsisela, my temporary abode in the forests west of Malung. And they all come from photografer Kim Forchhammer. Kim is from Denmark and spends most of his summers here finding beauty – and distilling it – wherever he goes. I am so happy for his cooperation and generous contribution and that I can share the beauty of this place through his eye's lens. Kim has a musical link to the place as well, he lives together with Yvonne, daughter's daughter's daughter of Vickes Karin, the source of "I denna ljuva sommartid". 

Wednesday April 22

Day 2

This hymn has probably hundreds of different melodic versions. Each parish in Dalarna takes pride in having the most beautiful one. Malung has got a pearl already but one morning, as the sun rose over a

Den signade dag   -

The Blessed Day

majestic landscape of forest ridges and calm lakes this one wanted to see the light of day as well. It draws from the Malung tradition but holds its own. Starting the day with this song will give you a good chance of having that blessed day you desire and deserve.

My request for an English version of this song fell indeed into good soil. Jennifer Ferguson came up with not only a singable text but a truly remarkable rendition of this song that lifts it up from the local to universal heights - and beyond. Excuse the qualitiy of the pictures in this live facebook event, but the feeling of the song makes up for it all. Or can we ask for an even better version soon?

Thursday April 23

Day 3

    This one is special. Well, I know they all are – we all are – but this one sticks out. Many people remember exactly where they were when they first heard it. A bit like when the news of 9/11 or the murder of Olof Palme struck us, only the total opposite. Pianist Bengt Hallberg told me with eyes gleaming about how he heard it from singer Busk Margit, and nothing seems to have been quite the same ever after. I remember when I heard it first time in the back of an old GDG-bus, the smell of dusty brown-striped seats, the shiny metal bar in front of me that I as a child used to poke my teeth in when it suddenly jerked to a halt. This time I was a bit older, early teens and next to me was my brother in song, Åke Edvinsson, and he sang it for me and I go: What?? Can you please sing that again?  

    It captures that fleeting moment, that never-to-return-feeling of a day that passes. We can't hold it, it's too precious, we can only keep it by letting it go.  

    I give this gift of song to you today to hold preciously in your hearts. It will never leave you.

Kvällen stundar   -

Evening draws near

This one has to be in Swedish if not "Malungsmål"...

Det är fint med sånger från långt borta hemma,

och sånger hemifrån långt bort,

men när det blir sånger som denna,

hemifrån hemma,

faller allt på sin plats rätt så fort!

Tack Ann-Sofi!

This version takes the song to yet another level: Mystic, Magic, Moving.

Thanks Jen for providing depth, beauty, diversity and universality to our local music, putting the spot on what still is a well kept secret for many of our fellow countrymen. 

Here's a contribution from Eva Rune in Dalarna! Thanks Eva, such a "blessed and pleasant a day".

And here's one from Martina Sahlin in Hälsingland! Thank you, so beautiful, I love that ending in the last verse, it comes from Dansar Edvards version of the song! 

Well, this one took me deepest into the night – seldom have I seen a more innovative nor absorbing video – but there I found only love and deepest comfort. I got this video in the first light of the morning, put it on repeat and soared like an eagle circle by circle into the new day. Thank you Anders, my brother on the Path.   

Friday April 24

Day 4

A new challenge for a new day.

A small song that never has been sung before. 

Who wants to be the first one to sing it? 

And share it? The challenge is on. No one is more nervous than me. 


Thank you Anna and Jimmy for so quickly and so gracefully rise to the challenge! How beautiful!

We are creating Together! 

A new world is created when we can release the old through forgiveness!

Förlåt   -  Forgive

These English lyrics came this morning, when I saw the pictures of our little lake and the sun shining through the mist. And now a few hours later I get to hear them like this, transfigured, elevated, shared! 

The quarantine turned to choraltime!

Saturday April 25

Day 5

   In my grandfather’s childhood home this song was always sung at Christmas on this old folkmelody. The lyrics they sang were the traditional: ”To Bethlehem my heart hurries from the pain of the world on a peaceful pilgrimage.” 

   It goes om depicting the light shining forth from Bethlehem, from far away and long ago and the own heart and soul as rather dark and gloomy places.

I loved the music, coming as it does from my home village, and wanted to arrange it, but when I tried I could not, I was wrestling with the images, and the old heritage.

But then instead of singing in the beginning; ”To Bethlehem my heart…” I changed the preposition and put in a comma: ”In Bethlehem, my heart,...”.

And the comma, like a magic wand, moved Bethlehem from far away and long ago right into my heart! The creation of the rest of the song I remember with utmost joy. I wrote down the words swiftly as they were given and danced and sang joyfully after having at last reached my Bethlehem. It was never far away nor long ago, it was there all the time for the discovery, it only took a little comma to realize it!

The picture shows an old "fjös" in Äsisela, a cattle-shed with a wonderful light above it in the sky. My Bethlehem.

I Betlehem, mitt hjärta   -   

The Miracle my heart finds

A song about the innocence of the child. About our true Identity as a Christchild waiting to be born. No one I know could sing this with more authenticity and perfection than our Johanna.   

Sunday April 26

Day 6

Var är den vän?   -

Where is the friend?

"Sights are too bright

for me, a mere mortal.   

An arch of light

and color is the portal

through which I go one day

across the lake here

to meet my Maker"

This day's beauty comes from Kvillselen, another "fäbod" in Malung. Who made this wonderful melody we don't know. How curious that the creator of this beautiful piece is a "place" rather than a person!

This song needs that searching, longing not-yet-there-feeling to work. Linda, you are there! In that not-yet-there-place that makes this song so exciting. And you dare be there! That's maybe the trick. To be there already when you are on your way. Maybe that's what's called art. Of Life. 

Monday April 27

Day of Rest 

This is the song-title that has given the whole project its name; "En visa vill jag sjunga -  A song I'd like to sing."

   It is a song worthy of holding the wholeness. In its original form it has thirteen verses; The first one introduces the rest and is the one you find in original as verse one in this score, followed by twelve verses, each one telling a tale of tales. The first is an account of the number one, as found in Scripture and Nature, the second of the number two and so on up to twelve. In this rendition I have elaborated on only the first number and its relevance. So there's more to come. Much more. 

   If the lyrics of this song are remarkable the melody is no less so. The truly original and exquisitely beautiful end-cadence which lands gracefully one full tone under the root gives the impetus to keep singing verse by verse. 

   This truly is a song of life in all its fullness. Or rather, in this version, of step number One in that grand scale of Life.

"A song I’d like to sing

of the tales the Scripture holds.

Please listen to the string

of events this tale enfolds.

Into this content delve,

to find a mystic saga

which all adds up to twelve.

One God, the omnipotent,

one Son has truly blessed,

with Spirit all abundant

to oneness manifest.

The deeds that God has done  

too many to be counted

they all add up to one."

Tuesday April 28

Day 7

En visa vill jag sjunga  -

A song I'd like to sing

The shore that has seen and heard it all receives something new; Jennifer's version of the song. Lake Siljan, a 377 million old crater lake, listening in Silence (the lake's name is probably derived from the root of that word). The song counts the numbers from one to twelve, as found in Nature and Scripture, from the One Creation up to Twelve, where again "all returns to One". 

"Jag lämnar ej mitt ursprung"

"I do not leave my source"

This bluebell, the "Dixtäpp-March", and the fiddler Joel Hermansson all have their roots in Äsisela.

Wednesday April 29

Day 8

Jag är den jag är   -   
I am the one I am

Maria, ur natten föds ljuset. Tidigt i morse, det känns ännu så nära, innan ljuset kommit och taltrasten utanför mitt fönster hade vaknat satt jag med den här texten. Jag började om från början, med en ny vinkel och delvis nytt koncept. Och så nu några timmar senare sitter jag här och lyssnar hänförd. Jag trodde inte att den rymde så mycket.... skönhet. Allt det du gav den av liv. Ditt liv! Du lät den se ljuset och kommer alltid hädanefter att vara dess Gudmor. Jag lägger den i dina händer. Ta hand om varandra. I kärlek och tacksamhet. 


Thursday  April 30

Day 9

Mitt farväl  -   My farewell

Jone Jonas Jonsson.

A name that bounces off the tongue like a piece of music. But the name is still nothing like his songs and the legacy that has survived him and will continue to do so, as the songs are imbued with a sense of eternity. The stories of the power of his voice can still be heard in his native Malungsfors. Every Sunday when ice did not cover the river he travelled by rowing-boat the 14 km downstream to attend church service in the Malung church. And Jonas would be singing all the way and the power of his voice could be heard, felt and followed all throughout the stretch of the valley as a call to its population to unite in song and prayer.       

   Jonas was called upon whenever there was a deathbed in the village. And he would never falter taking the people across that last stretch of water, one by one, carrying them on the broad shoulders of his singing, consciously and with great compassion. This is a song that has accompanied many people on their last journey, sung from that big heart in that big chest. 

And it still reverberates. 

May your legacy linger. 

Mikael Zifa Eriksson comes in from another angel and adds another temperament with this rendition of Farewell. Zifa's high tenor, actually the first tenor on this site, has the lightness and clarity that gives this version a bouncy feel in all its gravity. I can't help but thinking about Dansar Edvard again...

Jone Jonas legacy lingers in Jennifer's singing. If not in form so in the deep commitment. It's a matter of life and death. It is that one instrument in a human's possession that actually can, and does bridge the abyss. The language  we have in common with the angels. 


All of life is a chance to practise that language already here on earth. Life's a choir-rehearsal for that celestial chorus.  

Sunday May 1
Day 10

Gud går med mig vart än jag går   -

God goes with me wherever I go 

I have not got much to say about this choral, clad in the musical form of a "vis-polska", a triple-time dance-tune, 9/8 really.


I leave it to you guys to understand it and interpret it for me.

Marie from Trönö delivers a very touching and personal  interpretation. The more personal the more general and easy to receive... Thank You!

Again! Just as Maria Ähdels version on Wednesday of "Jag är den jag är" almost shocked me by being so different in tempo and feel from what I had envisioned; this rendition by Lisa Rydberg does the same. What I heard as a quite fast polska comes back to me so much more: A deeply thoughtful and serene "visa" which gives support to and highlights the lyrics. I added the word "dansar" (dance) to the lyrics quite late, I think I keep it there, but now I do not see the energetic polskespin any longer, rather the turns of a stately Saraband. To me Lisa brings together the worlds in her playing. It combines the rhythmic drive with that emotional maturity that gives her playing such a width, depth and hight. Thanks Lisa, from the bottom of my heart.

   Now the onus is on the singers to match this! Looking forward to that...

Eva-Lisa from Vendelsö picks up on the inherent polska that is there (it does not need a second invitation to join the dance) and brings in the clarinet in the mix.

Saturday May 2
Day 11

Vickes Karin (spelled "Vickes" in Swedish but pronounced "Vittsis" in Malungsmål) far right. Lydia second from left. 

I denna ljuva sommartid   -

In this delightful summertime

This journey is drawing to a close. To give way for another one to start. We are back in Guckubattsin - the Cuckoo's Hill, where the first frames of our first video were shot. Vittsis Karin and her daughter Knekt Lydia's place. And it's summertime. The Cuckoo is calling. Somehow it is always summer at Cuckoo's Hill.

   My father jotted down the melody from Lydia and as he was leading the school-choir at Malungs folkhögskola at the time, they were going to sing it in unison at the graduation celebration in the nearby church. It was going to be the very first time for the melody to be sung publicly. But when they came down to the church to rehearse a bit before the celebrations, they had to wait because the church was cleared after a funeral that just had finished, and it had taken longer than expected. It was Vittsis Karin who had been buried. She just missed hearing her amazing melody performed. 

   Or maybe she was just sitting in that faraway "fäbod", where she just had arrived and where the cuckoo never ceases to call, singing her heart out... 

   One dark November night many years later, when Lydia was about to join Karin in a divine duo, I was sitting in the vicarage next to the church and as I was playing "I denna ljuva sommartid" thinking of Äsisiela and Lydia an arrangement came to me with such clarity and ease. The music just landed and I was happy to be there so that I could receive it. My opus one. I feel very grateful and indebted to these grand souls and skillful musicians from my heritage that I have been fortunate to cross paths with and from whom I then and still draw a lot of inspiration. This musical walk around the small cottages on the fäbod that I have taken you on in "En visa vill jag sjunga  -  A song I'd like to sing" is my way to give credit where credit is due. And say thank you from my heart by passing it on. 

Ulrika Gunnarsson has delivered her version so embellished and flowery so it almost gets mixed up with the wallpaper behind her: Thanks, Ulrika!

Det här klippet måste få ett hedersomnämnande och en liten förtjänstplakett.

Slå detta; Maria Ähdel tar bilen och åker från Falun ner till Stockholm och inhandlar där ett stycke tramporgel som hon kör upp till Äsisela med. (en tur på 600km) Och packar upp den på badstranden, som så här års mestadels frekventeras av knipor och nån enstaka kanadagås. Och så spelar hon in en ljuvlig version av ”I denna ljuva sommartid” i varianten från Äsisela medan hennes kusin Martina simmar lugnt i vattnet där för bara några dagar sen, när vi började ”sända härifrån", orrarna kuttrade på isen… 


Där sätter hon ett tämligen svårslaget rekord för denna upplaga av ”En visa vill jag sjunga”. Tur att det kommer nya turer så att ni andra får en chans att mäta er med denna ikoniska bedrift och inspelning.


Det har kommit litet propåer från folk som förgäves sökt efter Äsisela; finns det eller är det bara en litterär fiktion?

Här kommer nu ett avslöjande som kanske skakar om litet: Det finns inte, finns inte på kartan. Det finns inte som Generalstaben ser det. Och vem ska man lita på i dessa tider om inte General-staben?

...det handlar ej om älgar, sjöar eller allra minst om sälar, även om jag tittade två gånger när jag såg Marias video. Men nej, det finns inga sälar i Malung.


Officiellt heter det Älgsjösälen. I ett ord har man lyckats få tre fel av tre möjliga, en sorts bedrift i sig får man tillstå. För det handlar ej om älgar, sjöar eller allra minst om sälar, även om jag tittade två gånger när jag såg Marias video. Men nej, det finns inga sälar i Malung.


Men Äsisela finns. På riktigt. Och den här historien som man naturligtvis kan göra sig lustig över äger ändå ett djupt allvar.

Vickes Karin never got a chance to hear her song. Others have. Here's a recording of a German choir performing it on Iceland. In Swedish.

Qaryn Eng kunde inte tiga still. Som trasten och lärkan. 

Qaryn could not, like the thrush and the lark, keep quiet. Can you?  

Redan när landskapet kallades Järnbärarland var dess export av järn till ”Romboland” förutsättningen för att den politiska och ekonomiska makten, som ytterst satt i pilspetsen, skulle kunna etableras i Mälardalen.   

Äsisela betyder ”Ässja-fäboden” alltså fäboden där man framställde järn. Det finns också konstaterade fornlämningar efter ässjor på platsen. Redan när landskapet kallades Järnbärarland var dess export av järn till ”Romboland” förutsättningen för att den politiska och ekonomiska makten, som ytterst satt i pilspetsen, skulle kunna etableras i Mälardalen. Där hamnade makten och där blev den kvar och därifrån bestäms vad dessa ställen ska heta. Det är en slags djup ironi att huvudstaden ser stället som någon slags romantisk hötorgskonst med älgar och sjöar i relief mot solnedgången. Man vill inte se järnet, det järn som glimmar i pilspetsarna på Dalarnas vapen men som allra mest kommit att glittra, berika och beskydda Svea rikes kärnområden. Och detta är ju något som i allra högsta grad är relevant idag. Rikedomarna härifrån kommer de oss till del? Skogarna skövlas runtomkring oss men kommer dess rikedomar tillbaka till Äsisela? Bara för ett par decennier sen när jag gick ut om vår-morgnarna kunde jag här höra orrkutter i alla väderstreck, nu hörs det bara nerifrån sjön och den näraliggande myren, för det är bara dit de stora skogsmaskinerna inte ha kunnat ta sig. Skogsfågel-bestånden har minskat drastiskt. Och älvarna som ständigt producerar energi, kommer den energin tillbaka till dessa dalar i någon form? Corona kommer att ställa om mycket i vårt samhälle. En effekt jag hoppas mycket på är att vi, i likhet med våra grannländer Norge och Finland, bättre ska förstå att landsbygden är viktig, inte bara i kristider utan även alla de ”vanliga” dagarna när älvarna flyter på och skogarna växer…

   Jag kommer att fortsätta kalla denna platsen vid dess rätta namn: Äsisela.

Sunday May 3
Day 12

Det for två vita duvor

En verkligt gränsöverskridande sång får avsluta vår resa från barndomens fäbod och genom dess underbara sångskatt. Och ut i den nya värld som väntar där bortom Coronan. 


   Om gårdagens sång handlade om årstidens skiften handlar den här om de större tidsåldrarnas skiften.


Det for två vita duvor allt upp till himmelens höjd

Och när de kom tillbaka så var de vänd till tre.

Den första var Gud Fader, den andra var Hans Son,

Den tredje var en speleman jag tror han spelar än.

Den drängen han spelte, han spelade så väl

Han spelade så länge tills Gud Han tog hans själ


Nu kastar jag fiolen nu får jag bättre fröjd

Nu får jag följa Frälsaren allt upp till himlens höjd


Jag minns hur jag i min ungdom var fascinerad av den här melodin samtidigt som jag tyckte att texten var litet pinsam och därför undvek jag den.

   Den var ju ett paradexempel på hur folkmusiken hade skjutit sig själv i foten och anammat de rörelser inom kyrka och samhälle som ville bränna fioler och offra vår gamla tradition på fromhetens altare.

   Men så pratade jag med Björn Ståbi. Om någon förtjänar epitetet storspelman så är det han. Det är svårt att hitta någon annan  enskild person som betytt mer för att spelmansrörelsen i Sverige gått från att vara nedläggningshotad på 60-talet till att vara där den befinner sig idag. På visitkortet, om Björne hade haft nåt sånt, skulle han även ha kunnat lägga konstnär och vis, gammal själ. Idag sitter han på ett äldreboende i Ljusdal, bless his soul.

Vid ett tillfälle tog Björn mig till ett hörn på sin gård Hörrgård och nästan viskande berättade han om den här texten.

    – Jo, förstår du, sa han, det här är en gammal text som bär med sig ett profetiskt budskap.

    Ibland tvekade han i sin berättelse och liksom väntade på att jag skulle fylla i de långa pauserna som uppstod.

   – Den här sången berättar om det stora skiftet vi står i. När vi går från två till tre och in i en tid som kommer att se bortom de fysiska parametrarna. Som kommer att förstå musiken och inte bara stirra sig blind på fiolerna.

    – Och två till tre?

    – Vi kommer att gå från det dualistiska tänkandet till ett mer spirituellt. Och i den övergången är spelmannen viktig. Det är kulturen som kommer att föra berättelsen vidare. Vetenskapsmännen börjar inse att det inte räcker med att presentera fakta. De måste också sättas in i sammanhang och myllas ner i kulturen för att bli verksamma. Det är så samhällen i grunden vaccineras och görs motståndskraftiga. Den nya tiden innebär också att vetenskapen och kulturen kommer närmare varandra när de inser sin symbios.

    – Och Fadern, Sonen och Spelmannen, är det att gå från Faderns gammaltestamentliga tidsålder, via Sonens nytestamentliga och in i Andens, symboliserad av spelmannen?

    – Ja, så kan man säga, för att berätta den stora historien måste man kunna släppa de små. Man följer traditionen genom att våga bryta den. För att den ska leva vidare måste den myllas ner i ny jordmån. Låten måste vara levande varje gång den spelas...


Vår resa med "En visa vill jag sjunga" har kommit till ett slut för den här gången. Men också till en början. Det finns så många oskrivna visor kvar att sjunga. Och så många olevda berättelser att lyssna på.

Tack för att du varit med och sjungit och därmed berättat din historia. Men även du som lyssnat och läst har bidragit, utan era öron och ögon hade det inte funnits någon sång att lyssna på eller text att läsa. Nu går vi vidare. Vi lämnar fäboden och tar kliv ut i nästa gemenskaps-cirkel. Det här var bara trädets innersta, men kanske viktigaste, årsring. Mer om detta senare. Men först ska alla låtar som varit med i denna omgång arras och delas. Och sen är det dags att harkla sig och börja sjunga tillsammans. Först vill jag bjuda in er alla som är med och sjunger i era videosnuttar på den här sidan till fäboden så att vi kan sjunga tillsammans, och dela detta med alla er andra. Och sen blir det att resa ut i landet med workshoper och konserter. Titta in på sidan igen så får du veta mer om när och hur. Vi låter den här sidan fortsätta vara en spännande och kreativ mötesplats!

Vi hörs!

P.S. Högra delen av den här sidan börjar nu fyllas. Låt era duvor slå ner på de tomma ytorna. Det är aldrig försent att sjunga. Det går bra att komma med era bidrag till vilken som helst av sångerna även nu. Finns det hjärterum i er sång så makar vi stjärterum på hemsidan.

Med stort tack för att jag fått möjlighet att dirigera denna underbart vildvuxna och formidabelt excentriska kör. Nästa gång hoppas jag att jag har er alla även inom synhåll och att vi kan stå tätare än 1,5 m från varandra.

Tills dess; ta hand om er och lev väl!

Mikael Zifa Eriksson, riktar kameran och blicken "mot himmelens höjd". Han har den där intensiteten i sin höga tenor som gör att det känns som ett motiverat motivval.

De som studerat noten litet mer ingående har upptäckt att det finns en kvartston markerad. De som lyssnar på Eva Runes version lika ingående kan höra fler än en. 

Malin Forsvall från Härnösand och Uppsala bidrar med litet andra  färger och klanger till låten.

singing workshops - choir tours - musical scores for sale - inspiration - As It Is In Heaven - contact